Sis, you would be proud
I tillägg till detta har jag även en väska som näst in till enbart är fylld med skor (!) och ett ganska saftigt handbagage. Dock finns fortfarande denna bauta-kartong kvar vars innehålls ka fraktas hem i september.
Hur fan har jag lyckats shoppa loss så mycket?
My first breakdown...
Familjens nya au pair, Erica, anlände idag. Otroligt mysig tjej. Dock när jag och Kelly stod och pratade i köket blev det helt enkelt för mycket för mig. Jag började stor-böla och skratta på samma gång. Gud så barnslig jag kände mig! Både Kelly och Steve kom för att trösta och hålla om. Gud jag vill inte veta hur torsdagen kommer bli...
Spindelhysteri
Jag sitter hemma, ensam, i godan ro och tittar på film. Allt är frid och fröjd till dess jag,i ögonvrån, ser något ränna förbi på golvet. Det är en av dessa gigantiskt stora spindlarna som titt som tätt kommer på besök i detta hus. Vad fan ska jag göra? I ren panik kan jag inte tänka klart och vandrar otroligt planlöst mellan kök och vardagsrum innan jag kommer på: Ett glas. Jag behöver ett glas.
Okej, alla bra, stora och tjocka glas är lägligt nog i diskmaskin på grund av gårdagens finfina förfest så jag får nöja mig med ett fjuttigt vinglas. Inte alls tillräckligt med skydd mellan mig och mördarvarelsen på åtta ben. I alla fall så hämtar jag glaset, placerar mig så att spindel har ryggen mot mig (överraskingsmoment är alltid en fördel) och sen med en snabb rörelse är han fast!
Jaha, vad nu då? Nu är äcklet fast men vad fan ska jag göra med honom nu? Min första tanke är att jag ska lämna honom där under glaset till Steve kommer hem imorgon och kan itu med saken. Dock kom jag på att detta inte är safe för en varelse med åtta ben kan säkert komma på något sätt att ta sig ur ett gammalt sketet vinglas. Hmm...what to do? Sakta men säkert börjar jag inse det förskräckliga faktum att jag måste ta tag i saken själv. Det kommer alltså att bli jag som får ta ut spindeln ur huset på något vis. Återigen lite planlöst vandrande innan jag nu ger mig av på jakt efter en pappersbit, inte för tjock och inte för sladdrig. Utrustad med min pappersbit står jag i vardagsrummet och "pepp-talkar" mig själv lite innan det är dags. Några panifyllda sekunder senare är äcklet ute ut huset och jag kan nu andas ut. Eller nej nu ljög jag...andas ut har jag fortfarande inte gjort. Just nu sitter jag i soffan och iinbillar mig själv att jag kan känna saker krypa på mig och att jag hela tiden, i ögonvrån, ser något mörkt krypa förbi. Blä, jag hatar spindlar
Jag ringde i alla fall Maria och berättade om min milstolpe i livet!
Detta är otroligt likt hur min motståndare såg ut. A really nasty bastard!
I won't be able to cope
Dear Karen,
It will not be long now until you leave UK and return to Sweden! I just wanted to put pen to paper (or in this case, my apologies for it being type written) and say, as her grand parents, how extremely grateful we are for the loving care and attention you have bestowed on Francesca during your time as her au pair. Both Tony and myself want to thank you and wish you the very best of luck when you return home and on to University.
As you are aware, in the past, Kelly and Steve have not had it easy trying to find a suitable au pair to look after Francesca - at times, very upsetting to say the least. But, when you arrived a very large weight was lifted off their shoulders! I know that Kelly found it extremely difficult to leave Francesca with anyone. However, I also know that she has felt entirely at ease knowing that, not only were you her au pair but, you have also built a strong bond between the two of you. Francesca loves you and that it very clear to see! She will clearly miss you very much and we hope that you will remain in her life and try to see her from time to time (it would be lovely to see you in September if you can manage it).
As Francesca's grand parents, thank you so very much for being her friend!
Our very best wishes
Marilyn & Tony
Too many good byes
Jag är i alla fall sjukt glad att jag och Maria tog tag i USA-resan så att vi drar iväg på den direkt när jag kommer hem. Då ska jag bara ha kul och döva mina känslor med alkohol! DOCK ska jag först vara hemma i, håll i hatten nu, tre hela dagar och då ska jag träffa dig! Can't wait!
Nej nu ska jag och mina messed up feelings sova lite!
Bring it forward...
Stonehenge och allmänt trött på allt
Just nu sitter jag och peppar mig själv inför den sista månaden i England. Jag har totalt tappat suget för att stanna. Vet inte riktigt vad som har hänt. Känner mig otroligt nere och kan inte vänta tills jag är tillbaka hemma. Dock skjuter jag jämt bort tanken på att jag måste lämna familjen Jolliffe. Jag har ingen aning om hur detta ska gå.
Jonas
Gratis är gott...speciellt med lite bea på toppen!
Det blev iaf en fin eftermiddag för mig underbara Maria kom förbi och käka lunch och förgyllde tillvaron med sin närvaro :) Kvällen bjöd sedan på musikal vilket var otroligt värt! Kelly hade fått gratisbiljetter via jobbat så jag, Maria, Ida och Rasmus pallrade oss in till London för att kolla på Billy Elliott. Gud så bra den var! Att Ida också hade tillbringat dagen inne London och hunnit springa förbi Totally Swedish var ju inte helt fel. Den lilla ängeln hade då handlat på sig ett 3-pack bea-sås till lilla mig! Om inte det kan kallas gräddan på moset så vet jag inte vad!
Happy birthday my love!
Idag är ingen vanlig dag för det är Idas födelsedag, hurra, hurra, hurra!
Gratulerar på bemärkelsedagen min lilla Pärla ;)
Back to the scene of the crime...
...Jag var i valet och kvalet angående om jag skulle pallra mig iväg till gymmet eller inte. Efter många om och men och ett "skit-i-det-för-jag-tänker-inte-träna" -samtal med Maria så bestämmer jag i alla fall för att packa väskan och åka den lilla fjutt sträckan,som lika gärna går att gå, till gymmet. Väl framme gör jag en, om jag får säga det själv, väldigt snygg och typisk Karin-parkering, vilket innebär att jag kör en elegant backning in i parkeringsrutan. Allt frid och fröjd! Jag vandrar in på gymmet, drar av mig dojjorna och börjar rota i väskan. FAAAN! Jag har glömt träningsbyxor. Tar en snabb funderare på om detta är ödet och om det kanske inte är meningen att jag ska träna idag. Jag skakar på huvudet och kommer fram till att jag helt enkelt får åka tillbaka den lilla fjutt sträckan, som lika gärna går att gå, hem och plocka brallorna. Sagt och gjort. Jag låser in väskan på gymmet, vandrar tillbaka ut till bilen, kör elegant ut från mina snygga, smidiga parkering, hämatr upp byxorna och kör tillbaka till gymmet. Samma parkeringsruta är självklart ledig så jag tänker mig att jag ska köra samma eleganta rutin som tidigare MEN DÅ som från ingenstans slår det mig att nej då jag ska minsann parkera två rutor bort. Fråga mig inte varför men mitt i parkeringsplanerandet så ändrar jag mig totalt och försöker därför köra upp bilen i rätt vinkel för den parkeringsrutan lite längre bort. Självklart, eftersom att detta var en impuls-parkering så blir vinkel på bilen helt fel och jag kan därför inte backa in i rutan. FAN jag men flexibel som jag är så ändrar jag snabbt tankegång och planerar nu att istället köra in i parkeringsrutan, allt jag behöver göra är att räta upp bilen. This is when catastrophe strikes. Mitt i upprätningsögonblicket lyckas jag backa in i en annan bil!
I detta läget har jag ingen aning om vad jag ska ta mig till. Jag kör snabbt in och parkerar, kliver ur bilen och skådar då vad jag just ställt till med. Två, faktiskt ganska långa och stora, blå sträck har uppenbarat sig på den silvriga bil som jag just backat in i. Med panik i blicken går jag tillbaka och sätter mig i min bil. Vad ska jag göra?
Min första impuls är att ringa Maria vilket jag också gör. Efter några lugnande ord från henne kommer jag på att jag självklart måste ringa Kelly och fråga vad jag ska ta mig till. Så fort Kelly hör min röst på andra sidan luren säger hon "Oh my god, you've crashed the car!"
När hon sen får höra att jag bara har backat in och skadat lacken på en annan bil andas hon ut coh säger "Did anyone see you?"
"No"
"Okey, then get the hell out of there as fast as you can. Drive and park somewhere else and then walk back."
I ett lätt chocktillstånd, på grund av vad jag just har blivit instruerad att göra, kör jag därifrån och parkerar bilen vid Francesca nursery. Därifrån går jag sedan tillbaka upp till gymmet. Jag går över parkeringen och ser bilen som jag just jag vanställt och in på gymmet. Jag övervägde seriöst att bara gå in och hämta min väska och sen springa därifrån men kom fram till att den sortens beteende kanske skulle kunna skapa misstankar. Istället går jag in, byter om, genomför min workout fort som fan (jag har aldrig känt mig så iakttagen i hela mitt liv) kastar mig i duschen och sen ut genom dörren och går tillbaka för att plocka upp bilen vid nursery.
Resten av dagen var jag livrädd för att någon skulle komma och knacka på dörren och fråga vad jag pysslat med mellan kl 14.00 och 15.00.
Idag var jag i alla fall tillbaka på brottsplatsen för att jag och Francesca skulle gå och bada. När vi rullar in med bilen så märker jag såklart att hela jävla parkeringen är kameraövervakad. HELVETE. Under de två timmarna jag och Francesca var där inne och plaskade runt så trodde jag att alla tittade på mig. Jag kan slå vad om att alla visste vad jag hade pysslat med förra torsdagen mellan kl. 14.00 och 15.00.
Summan av kardemumman är alltså att jag, Karin Strand, kommer aldrig igen kunna bära mitt huvud högt på mitt Engelska gym.
Happy Birthday gorgeous!
Detta inlägg dedikeras till min underbara Maria!
Livet skulle inte vara i närheten av så bra utan dig.
Grattis på födelsedagen!
En fin påsk och två söta, äldre asiatiska män
Efter en helg full av påskfirande känner jag mig nu...obeskrivligt mätt! Vi (gänget) tillbringade påsken hos Maria, som hade huset för sig själv. Det rullades köttbullar och bakades laxpaj. Over all skulle jag vilja kala det en kalashelg!
I bilen, på vägen hem, kände jag dock att jag var pissed off över livet i allmänhet. Vet inte varför men i alla fall. Jag tänkte i alla fall "Jag kanske ska gråta lite ikväll så känns det säkert bättre". Precis när jag tänkte den tanken så ser jag två asiatiska män i 65-70 års åldern, med matchande träningsoveraller, jogga vid vägkanten. Rätt som det är sitter jag med världens största smile på läpparna. För vem kan hålla sig från att le när man ser två ur-söta, äldre asiatiska män?
Jag har nu bestämt mig för att inte gråta över livet ikväll utan helt enkelt kolla på en film och lägga mig å dagdrömma...
Oh, what a busy 24 hours it has been.
Självklart, eftersom att det är vi, så gick inte allt enligt planerna. Maria är vad jag skulle kalla tok-sen och dessutom har hon glömt sin mobil hemma. När det plingar på dörren vid halv två tiden så finner jag på andra sidan en Maria som ser ut som ett mindre vrak. Dock är ju Maria någon som man alltid kan lita på så 10 sekunder senare var hon fit for fight igen. Skapligt försenade kastar vi oss in i bilen för att gasa iväg till Reading. Det är ju lördag så man kan ju ränka med en hel del trafik in till Reading men igår var det löjligt. Kön började en bra bit ut på motorvägen och eftersom att vi var under en hård tidspress började irritationen växa. Dock lyckades vi jobba oss framåt i kön ganska bra i och med några vågade filbyten :) Väl i Reading så sprang vi (eller jag sprang och Maria gick i normal takt. Vi håller ungefär samma hastighet) till PRIMARK där vi snabbt letade upp strump-avdelningen och plockade på oss de färggladaste tightsen och benvärmarna. Efter detta blev det en snabb Starbucks-fika och sen hem igen för middag. Kl 19 svängde vi förbi Idas jobb och plockade upp hennes nyckel för att åka hem till henne och förfesta och fixa frillan ;) Någon timme senare trillar en sliten Ida in efter allt för många timmars jobb. Ida är ju dock inte heller svår att få igång så efter en Becks var även hon redo för en helkväll i London. Efter många skratt och ett himla hårkrusande så hade vi alla förflyttat oss 20 år tillbaka i tiden and we looked fabolous!
Vi tog tåget in till London och sendan taxi till Old street. Festen var igång! Ahh vilken finfin kväll det blev. Dansade konstant i säkert 3 timmar och sedan började den tunga biten. Vi skulle nu vänta på tåget som gick 6.45. Det blev en lång promenad genom London med ett matstopp på vägen och sen blev det häng på tågstationen till dess att tåget gick. Jag kände mig helpigg hela tiden så när vi väl var tillbaka hos Ida bestämmer jag mig för att ta bilen och köra hem till mig. Är ju mycket skönare att sova i sin egen säng! Nu vet jag vad ni tänker och nej jag var inte full. Hade druckit 4 öl under hela kvällen och den sista slank ner vid två tiden. Jag vill påstå att jag var fullt kapabel att hantera ett fordon :) Jag och Maria var i alla fall hemma hos mig vid 8.00 och mötte då familjen Jolliffe mitt i frukosten. Det blev en snabb modevisning och sen däckade vi båda på övervåningen. Sov dock bara fem timmar vilket jag skulle vilja påstå var alldeles lagom för jag känner att det snart är läggdags igen!
Hostigt och lite gnälligt men ett par trevliga dagar
Jag har varit själv med Francesca natten mellan tisdag och onsdag. Stackaren är hostig så igår fick hon vara hemma från skolan, dock ska vi ju inte glömma att jag faktiskt befinner mig i England så hostas det lite så ska vi till doktorn. Inget snack om saken! Ingen annan var ju som sagt här så det föll på min lott att glida in på "vårdcentralen" men en lite hostig unge men som annars mådde prima. Kelly hade bett mig om att jag nästan skulle kräva att få antibiotika vilket jag tyckte skulle bli en lite jobbig diskussion att ta efter som att det in mina öron klingar otroligt fel att hälla i sig medicin för lite vanlig hosta. Självklart ville inte läkaren att det skulle ätas någon medicin men han skrev i alla fall ut ett recept som vi kunde använda om några dagar om hon blev sämre. Fint tänkte jag som faktiskt lämnade mottagningen ganska nöjd med min första läkarkonfrontation i England. Väl hemma ringde jag Kelly och berättade om det fina läkarbesöket och jag la lite smidigt in kommentaren att vi kanske ska vänta en natt till innan vi påbörjar någon medicinkur, detta fick även backning från Steve vilket jag är glad över för annars hade nog lill-tjejen hällt i sig antibiotika vid det här laget. Kelly var helt inne på att hon MÅSTE ha medicin på direkten. Vad är det för fel på detta landets mentalitet? Forskningen har ju nått resten av världen så varför är de i England så ignoranta?
Francesca var i alla fall glad över att åka till doktorn. Vi tränade en halvtimme hemma på hur hon skulle göra. Öppna munnen, lyfta på tröjan så att han kunde lyssna på lungorna och vi gick även igenom ett fiktivt sprutmoment. I bilen påväg till doktorn vänder hon sig också mot mig och säger "Kara, I'm going to see doctor. I'm lucky girl."
Lilla pluttan!
Idag gick Francesca i skolan på förmiddagen och jag var fröken duktig som stack till gymmet. När jag sen hämtade upp Francesca åkte vill till Staines för att ha picnic med Maria och hänga i det fina vädret J Det var en helt fantastisk dag och Francesca njöt av varje sekund. Det blev som sagt picnic, lek i en park och ankmatning vid Themsen. Solen sken och allt var underbart! Önskar att varje dag kunde vara som idag!
