anotherexcitingday

Jag hade lovat mig själv att jag inte skulle "go public" med denna historien men jag har insett att det kan inte undvikas. Allting började i torsdags...

...Jag var i valet och kvalet angående om jag skulle pallra mig iväg till gymmet eller inte. Efter många om och men och ett "skit-i-det-för-jag-tänker-inte-träna" -samtal med Maria så bestämmer jag i alla fall för att packa väskan och åka den lilla fjutt sträckan,som lika gärna går att gå, till gymmet. Väl framme gör jag en, om jag får säga det själv, väldigt snygg och typisk Karin-parkering, vilket innebär att jag kör en elegant backning in i parkeringsrutan. Allt frid och fröjd! Jag vandrar in på gymmet, drar av mig dojjorna och börjar rota i väskan. FAAAN! Jag har glömt träningsbyxor. Tar en snabb funderare på om detta är ödet och om det kanske inte är meningen att jag ska träna idag. Jag skakar på huvudet och kommer fram till att jag helt enkelt får åka tillbaka den lilla fjutt sträckan, som lika gärna går att gå, hem och plocka brallorna. Sagt och gjort. Jag låser in väskan på gymmet, vandrar tillbaka ut till bilen, kör elegant ut från mina snygga, smidiga parkering, hämatr upp byxorna och kör tillbaka till gymmet. Samma parkeringsruta är självklart ledig så jag tänker mig att jag ska köra samma eleganta rutin som tidigare MEN DÅ som från ingenstans slår det mig att nej då jag ska minsann parkera två rutor bort. Fråga mig inte varför men mitt i parkeringsplanerandet så ändrar jag mig totalt och försöker därför köra upp bilen i rätt vinkel för den parkeringsrutan lite längre bort. Självklart, eftersom att detta var en impuls-parkering så blir vinkel på bilen helt fel och jag kan därför inte backa in i rutan. FAN jag men flexibel som jag är så ändrar jag snabbt tankegång och planerar nu att istället köra in i parkeringsrutan, allt jag behöver göra är att räta upp bilen. This is when catastrophe strikes. Mitt i upprätningsögonblicket lyckas jag backa in i en annan bil! 
 I detta läget har jag ingen aning om vad jag ska ta mig till. Jag kör snabbt in och parkerar, kliver ur bilen och skådar då vad jag just ställt till med. Två, faktiskt ganska långa och stora, blå sträck har uppenbarat sig på den silvriga bil som jag just backat in i. Med panik i blicken går jag tillbaka och sätter mig i min bil. Vad ska jag göra?
 Min första impuls är att ringa Maria vilket jag också gör. Efter några lugnande ord från henne kommer jag på att jag självklart måste ringa Kelly och fråga vad jag ska ta mig till. Så fort Kelly hör min röst på andra sidan luren säger hon "Oh my god, you've crashed the car!" 
 När hon sen får höra att jag bara har backat in och skadat lacken på en annan bil andas hon ut coh säger "Did anyone see you?"
"No"
"Okey, then get the hell out of there as fast as you can. Drive and park somewhere else and then walk back."
 I ett lätt chocktillstånd, på grund av vad jag just har blivit instruerad att göra, kör jag därifrån och parkerar bilen vid Francesca nursery. Därifrån går jag sedan tillbaka upp till gymmet. Jag går över parkeringen och ser bilen som jag just jag vanställt och in på gymmet. Jag övervägde seriöst att bara gå in och hämta min väska och sen springa därifrån men kom fram till att den sortens beteende kanske skulle kunna skapa misstankar. Istället går jag in, byter om, genomför min workout fort som fan (jag har aldrig känt mig så iakttagen i hela mitt liv) kastar mig i duschen och sen ut genom dörren och går tillbaka för att plocka upp bilen vid nursery.
 Resten av dagen var jag livrädd för att någon skulle komma och knacka på dörren och fråga vad jag pysslat med mellan kl 14.00 och 15.00.

Idag var jag i alla fall tillbaka på brottsplatsen för att jag och Francesca skulle gå och bada. När vi rullar in med bilen så märker jag såklart att hela jävla parkeringen är kameraövervakad. HELVETE. Under de två timmarna jag och Francesca var där inne och plaskade runt så trodde jag att alla tittade på mig. Jag kan slå vad om att alla visste vad jag hade pysslat med förra torsdagen mellan kl. 14.00 och 15.00.

Summan av kardemumman är alltså att jag, Karin Strand, kommer aldrig igen kunna bära mitt huvud högt på mitt Engelska gym.