anotherexcitingday

Idag hände det. Det första tårarna kom.

Familjens nya au pair, Erica, anlände idag. Otroligt mysig tjej. Dock när jag och Kelly stod och pratade i köket blev det helt enkelt för mycket för mig. Jag började stor-böla och skratta på samma gång. Gud så barnslig jag kände mig! Både Kelly och Steve kom för att trösta och hålla om. Gud jag vill inte veta hur torsdagen kommer bli...

Hur ska jag någonsin kunna lämna denna underbara lilla tjejen?

Jag har precis växt lite som människa. Jag har precis lärt mig att jag kan visst klara av vissa situationer som jag egentligen trodde att jag totalpanikade över. Puh, jag är fan bra ibland!
 Jag sitter hemma, ensam, i godan ro och tittar på film. Allt är frid och fröjd till dess jag,i ögonvrån, ser något ränna förbi på golvet. Det är en av dessa gigantiskt stora spindlarna som titt som tätt kommer på besök i detta hus. Vad fan ska jag göra? I ren panik kan jag inte tänka klart och vandrar otroligt planlöst mellan kök och vardagsrum innan jag kommer på: Ett glas. Jag behöver ett glas.
Okej, alla bra, stora och tjocka glas är lägligt nog i diskmaskin på grund av gårdagens finfina förfest så jag får nöja mig med ett fjuttigt vinglas. Inte alls tillräckligt med skydd mellan mig och mördarvarelsen på åtta ben. I alla fall så hämtar jag glaset, placerar mig så att spindel har ryggen mot mig (överraskingsmoment är alltid en fördel) och sen med en snabb rörelse är han fast!
Jaha, vad nu då? Nu är äcklet fast men vad fan ska jag göra med honom nu? Min första tanke är att jag ska lämna honom där under glaset till Steve kommer hem imorgon och kan itu med saken. Dock kom jag på att detta inte är safe för en varelse med åtta ben kan säkert komma på något sätt att ta sig ur ett gammalt sketet vinglas. Hmm...what to do? Sakta men säkert börjar jag inse det förskräckliga faktum att jag måste ta tag i saken själv. Det kommer alltså att bli jag som får ta ut spindeln ur huset på något vis. Återigen lite planlöst vandrande innan jag nu ger mig av på jakt efter en pappersbit, inte för tjock och inte för sladdrig. Utrustad med min pappersbit står jag i vardagsrummet och "pepp-talkar" mig själv lite innan det är dags. Några panifyllda sekunder senare är äcklet ute ut huset och jag kan nu andas ut. Eller nej nu ljög jag...andas ut har jag fortfarande inte gjort. Just nu sitter jag i soffan och iinbillar mig själv att jag kan känna saker krypa på mig och att jag hela tiden, i ögonvrån, ser något mörkt krypa förbi. Blä, jag hatar spindlar

Jag ringde i alla fall Maria och berättade om min milstolpe i livet!

Jag vet att jag har sagt det tidigare men jag måste säga det igen. Det kommer bli så otroligt jobbigt att åka härifrån! Det känns nu ännu svårare sedan detta mailet trillade ner i inkorgen. Det är ett brev från Marilyn och Tony, Francescas morföräldrar.

Dear Karen,

  

It will not be long now until you leave UK and return to Sweden!  I just wanted to put pen to paper (or in this case, my apologies for it being type written) and say, as her grand parents, how extremely grateful we are for the loving care and attention you have bestowed on Francesca during your time as her au pair.  Both Tony and myself want to thank you and wish you the very best of luck when you return home and on to University.

  

As you are aware, in the past, Kelly and Steve have not had it easy trying to find a suitable au pair to look after Francesca - at times, very upsetting to say the least. But, when you arrived a very large weight was lifted off their shoulders!  I know that Kelly found it extremely difficult to leave Francesca with anyone.  However, I also know that she has felt entirely at ease knowing that, not only were you her au pair but, you have also built a strong bond between the two of you.  Francesca loves you and that it very clear to see!  She will clearly miss you very much and we hope that you will remain in her life and try to see her from time to time (it would be lovely to see you in September if you can manage it).

  

As Francesca's grand parents, thank you so very much for being her friend!

  

Our very best wishes

  

Marilyn & Tony

  

Jag vet fan inte hur jag ska palla att säga hej då. Just nu så funkar "jag-ska-åka-hem-om-tre-veckor" -tanken bara för att jag kan skjuta den åt sidan men vad fan gör jag när det tillslut är dags? Jag närmade mig nästan tårögdhet ikväll när jag körde hem efter några timmars barnvaktande hos Ascot-familjen. Jag kommer antagligen bara träffa de underbara små skitungarna en gång till...hur ska detta gå? Och om jag känner så angående dem så akn ni ju bara tänka er hur hjärtslitande det kommer vara att säga hej då till Francesca. Åhh min underbara lilla Francesca! Jag trodde ärligt talat aldrig att det skulle kännas så här, att det skulle vara så tugnt och att det bara känns som en enda stor soppa av känslor. Det är omöjligt att förklara för en utomstående.
 Jag är i alla fall sjukt glad att jag och Maria tog tag i USA-resan så att vi drar iväg på den direkt när jag kommer hem. Då ska jag bara ha kul och döva mina känslor med alkohol! DOCK ska jag först vara hemma i, håll i hatten nu, tre hela dagar och då ska jag träffa dig! Can't wait!


Nej nu ska jag och mina messed up feelings sova lite!

Igår var det utflyktsdag. Jag och gänget gjorde en spontan-trip till Stonehenge för att knäppa lite turist bilder. Jag kan nu konstatera att stenarna är grymt överskattade! Hela grejen vara bara ett stort skämt, £6.60 skulle kottarna ha för att man skulle få komma igenom det otroligt töntiga staketet som de satt upp runt stenare...no way! Tragiskt nog verkade det som att många lättlurade tursiter faktiskt betalade det hutlösa priset. Vi fattiga au pairer var i alla fall smarta och knäppte några bilder över staketet :) Eftersom att själva Stonehenge besöket blev otroligt kort så bestämde vi oss för att dra till närmstaa stad och picnica. Kelly hade rekommenderat sin gamla hemstad Salisbury. Salisbury visade sig vara det som gjorde hela våran dag. Otroligt mysig, typisk gammal engelskby. Kunde inte ha blivit bättre.

 Just nu sitter jag och peppar mig själv inför den sista månaden i England. Jag har totalt tappat suget för att stanna. Vet inte riktigt vad som har hänt. Känner mig otroligt nere och kan inte vänta tills jag är tillbaka hemma. Dock skjuter jag jämt bort tanken på att jag måste lämna familjen Jolliffe. Jag har ingen aning om hur detta ska gå.